Matchens lirare? - inte den kvällen

Klockan 03.55 i söndags morse blev jag väckt av att telefonen ringde.

Det var Dyllan.

Han stod och väntade utanför Sporthallen. Karl'n var på väg hem från krogen.

Det regnade och Dyll frös om fötterna.

Han hade därför ringt och väckt sin mor för att få hämtning.

Varför ringa och väcka sin arma mor mitt i natten, frågar sig den normalt funtade.

Har Dyll känsliga fötter efter en förfrysningsskada?

Kanske något han ådrog sig under en hård fältvecka i lumpen?

Nja.

Granskar man rullorna ser man att så inte är fallet. Dyll fick frisedel efter att under entimmesintervjun med pliktverkets psykolog ha övertygat denne om att han var sängvätare.

Ville Dyll - med Annika som chaufför - greppa det sista halmstrået och ta en raggarrunda på de kända hemgångsstråken i stan?

Lagom vrickat likt Dyllan, men jag ställer mig tveksam till att han skulle besitta en sådan fighting spirit.

Sannolikt tog helt enkelt latheten överhanden, likt många gånger förr.
Efter utebliven bortamatch och med ett självcentrerat tänk var valet sedan enkelt.